Jag levde i övertygelsen att jag var en hundmänniska.
Visst, sa jag, katter är fina, men de går ju inte att förstå.
Sen kom Sussie (somliga säger Shushi) i en liten bur.
Husse skulle vara i Spanien i en månad.
Sussie skulle bo hos oss på Ängsholmsgränd.
Och hon tyckte INTE att det var en bra idé.
Men på balkongen var det iallafall rätt trevligt, OM man fick vara ifred där.
Jag gjorde allt jag kunde för att få den svårflirtade damen att tycka att det var åtminstone lite trevligt här.
Köpte löjligt dyr kattmat, bjöd på favoritgodis och kliade bakom öronen.
(Oj, vad snabbt det kan vända från stillsamt kel till blodigt tigeröverfall.)
Som en god vän uttryckte det:
"Jag tror att någon är kär.
(och det är inte Sussie)"
Men jag tror att hon hade fel, jag tror att Sussie visst blev lite kär.
Iallafall lite substitut-kär, i brist på "the number one" i hennes katthjärta.
Nu ska Sussie snart få komma hem igen.
Hem, där maten är i matskålen och vattnet i vattenskålen och inte tvärtom, där husse vet precis var det klias som skönast och vet vad en kräsen kattmage vill ha.
Tack för en fin sommarflirt, Sussie. Du är alltid välkommen tillbaka!
