lördag 17 augusti 2013

Den svenska sommaren skiter i vädret

Plötsligt hände det, den svenska sommaren blev gammal. Den som förut var så het, som brydde sig om att vara vacker och ville visa alla vad den kunde, har börjat tagga ner. Tar sig tid att sitta ner och andas lite. Tänker tillbaka. Känner sig ganska nöjd. Kan äntligen koppla av. Behöver inte behaga. Göra sig till.

Sommaren har utanpåsolglasögon från Clas Ohlson och sockar i sandalerna. Den är kanske inte vackrast i världen längre, men känner sig bekväm i sin nonsensfria gråhet.



Sommaren har börjat ta hand om sig själv. Låter regnet komma, bryr sig inte om temperaturen.


Just i detta nu trivselpromenerar sommaren bland gamla träkåkar i Eksjö i småland och tänker att någon annan får ta hand om alla skitväder runtomkring i landet.  


Sommaren som hela livet hållit sig utanför, vill veta hur det ser ut där inne i husen. Hur levde människorna där, vad roade de sig med under alla år som sommaren tampades med höst, vinter och vår? 


Därför har sommaren betalat femtio kronor för att gå på visning i den Aschanska gården i Eksjö. Ett välbevarat borgarhem från förra seklets början. 


En mustaschprydd guide i tidsenliga kläder berättar inlevelsefullt om människorna som levde här. 


Allt började med en garvare, Felix Aschan, som startade eget och blev förmögen.


Han kom att bli en betydelsefull person som umgicks med maktsfären i bygden.



Sommaren intar en intresserad posé, lyssnar och ser sig storögt omkring.



Efter Felix död styrde änkan Hedda Aschan familjen med järnhand, så till den milda grad att hon saboterade alla barnens förhållanden. Hon fick följdaktligen inte heller några barnbarn. 

Ett kontrollfreak i klass med vintern, tänker sommaren tyst för sig själv.



1984 dog den sista medlemmen i familjen Aschan och huset lämnades därefter över till en stiftelse som sett till att inte hålla det up to date.


Guiden berättar att vartefter de Aschanska barnen gick bort lämnades deras rum orörda och visar upp en halvfull vinflaska från 1920-talet.


Matsalsbordet står uppdukat med det brittiska finporslinet, som om familjen väntar besök.  Sommaren, som mest har sett papptallrikar på svenska grillplatser, blir förstås mäkta imponerad.


Elektricitet var något märkvärdigt. Väl synliga skrytkablar skulle den färdas i. 

Tack till Sommar-Martha, som har tagit alla fina bilder      
Det finns ingen ände på överdådet. Allt är pråligt och guldigt, till för att bekräfta en överklassstatus. 

Sommaren, som föredrar det mer jordnära svenska campinglivet, börjar längta ut.


Efter detta inomhusbesök i en svunnen borgerlig epok sätter sig sommaren ner och känner sig ganska stolt över all sommar som den gjort. 

Stolt över att såväl pigorna i borgarhemmen som kungligheterna i slotten och alla som kommit hit från länder med helt andra somrar har fått dela lika på samma svenska lagomsommar.    



söndag 4 augusti 2013

Leva la dolce vita




 En helg hos det finaste, coolaste paret i Varnhem.


Betyder oömma kläder.


För promenader i en vidunderlig trollskog.


Och massor av gott!

måndag 22 juli 2013

Geocachingsemester

Vi satte geocachingcyklarna på geocachingbilen. 

Och for iväg. 


Höll oss borta från tråkiga vägar. 


Åt stormkökspasta ena dagen


Och nästa dag fanns det ett fiskrökeri vid en geocache. 


Man hinner hälsa på kossorna. 


Geocachare älskar utsiktsplatser.




Och udda sevärdheter.





Nu är vi på Öland.

Det tog två dagar att köra hit.

Och nu kan vi börja bättra på statistiken.

Hela ön är full av geocachar.

måndag 8 juli 2013

Sommaren med Sussie


Jag levde i övertygelsen att jag var en hundmänniska.

Visst, sa jag, katter är fina, men de går ju inte att förstå.

Sen kom Sussie (somliga säger Shushi) i en liten bur.

Husse skulle vara i Spanien i en månad.

Sussie skulle bo hos oss på Ängsholmsgränd.

Och hon tyckte INTE att det var en bra idé.



Men på balkongen var det iallafall rätt trevligt, OM man fick vara ifred där. 


Jag gjorde allt jag kunde för att få den svårflirtade damen att tycka att det var åtminstone lite trevligt här. 

Köpte löjligt dyr kattmat, bjöd på favoritgodis och kliade bakom öronen. 

(Oj, vad snabbt det kan vända från stillsamt kel till blodigt tigeröverfall.)


Som en god vän uttryckte det: 

"Jag tror att någon är kär. 

(och det är inte Sussie)"



Men jag tror att hon hade fel, jag tror att Sussie visst blev lite kär. 

Iallafall lite substitut-kär, i brist på "the number one" i hennes katthjärta. 


Nu ska Sussie snart få komma hem igen. 

Hem, där maten är i matskålen och vattnet i vattenskålen och inte tvärtom, där husse vet precis var det klias som skönast och vet vad en kräsen kattmage vill ha. 

Tack för en fin sommarflirt, Sussie. Du är alltid välkommen tillbaka!

söndag 9 juni 2013

Till Vaxholm med Waxholm

Mamma ville till Vaxholm. 

Klart man ställer upp.


Plikten kallar till chokladtårta på fiina Vaxholms Hembygdsgård.    

En rätt avlägsen släkting till andra hembygdsgårdar jag mött. 


Det var en fiin dag. En dag att föreviga.


Som en bil (?) för den som vill framkalla huvudvändningar och se världen i underifrånperspektiv. 

Detta är en av blott 1800 tillverkade Renault Sport Spider.


På väg till vår Waxholmsbåt fick vi se en prickig taxibåt.

Googles smarta (?) bildrobot gjorde en kreativ panoramabild av två bilder på denna båt.

På vägen hem hamnade vi mitt i kanoneld från Skeppsholmen och blev närapå nedtrampade av rusiga rojalister, men det var långt efter att min smarta (?) telefon abdikerat efter en svår batteriförlust.   

torsdag 6 juni 2013

Nationaldagen, klädd i svart och vitt

Föräldrar från norr på besök. Man vill visa det finaste av staden på självaste nationaldagen.


I Haga finns det sköldpaddor som blir till prinsessor om de får en en puss. 


I Solna finns det inga prinsessor. Bara byggarbetare. Det hjälper inte att pussa dem.


Nationalarenan hade något viktigt att säga, men ingen var där för att lyssna.

söndag 2 juni 2013

Vår 400:e cache

Det var en fin dag att fira #400 på.


I bakgrunden syns Sätras karakteristiska vattentorn. 


En av tjusningarna med Geocaching är att man får se så mycket på vägen till nästa.


Har hon hittat den, är det nummer 400?!


Nä, det var ett par sniglar som skulle fotas, 


Högst uppe på berget fanns det en cache förstås, det var nr 398.


Och fin utsikt över Sätrabadet. Där blev det kaffepaus sen. Ingen hets mot den 400:e.


Nr. 399 avslöjade att det var här som kultsåpan Tre Kronor spelades in, känns det bekant?



Den 400:e låg vid en kennelklubb, under ett av tre dass. 

Det var också en upplevelse, att krypa omkring där.